Stina påpekade en gång att det bästa jag skrivit var något om Erlend Loe. Jag vet exakt vad hon menade också. Sedan tittar jag på inlägget nedan när jag lagomt vinmarinerad kommer hem igår natt och jag tokler och rullar Loes studsboll vidare till Stina och pekar på den.
I dag inser jag att jag gärna går i de fotspåren fast på mitt egna sätt. En helg med vänner och min syster. Livet är fan att gå på stan och fika med syrran, käka sushi med Adam som lär mig sushi-etik och trots att det känns något melodramatiskt att sakna att Reza och Stina inte är här längre så kan jag inte sluta le, för det känns verkligen som att jag lever och tycker verkligen om dessa människor. Huset känns så tomt utan dem men det är okej. Förstår ni?
Det känns spännande att lägga till den nya kategorin livsglädje. Det känns som att vi kommer nyttja den rejält. Det enda som saknas nu är ju riktigt god tranbärsdricka.
