Satte på X&Y med Coldplay nyss. Där, gott folk, har ni en skiva som skickar en direkt ner till Emo Central oavsett hur glad man var innan. Det är som Rob säger i High Fidelity: “Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?”
Jag sitter där och lyssnar på Fix You. Sjunger med i falsett: “Lights will guiii-iii-iide you hooome….blablabla… and I will try-yy-yy to fix you…”
Fixa vem? Jag vet ingen som behöver fixas. Och det är ingen som behöver fixa mig.
Jag tror att deprimerande musik är så stort här i västvärlden därför att vi har det så jävla bra att vi måste injicera de här känslorna på artificiell väg. Vi har inga riktiga problem, inte egentligen. Kolla bara på vad de lyssnar på i Afrika, som har några av världens mest kaosartade samhällen präglade av korruption, inbördeskrig, aids, svält och annat elände. Musiken där är bara glädje, rytmer och Panta Mera.
Vår verklighet är högblanka köksluckor, parmaskinka och flatscreens. Vårt just nu största problem är att Telia har för höga abonnemangsavgifter på Iphone. Tro Pelle att vi behöver lite deprimerade musik för att få klämma fram några krokodiltårar.
//Stina
