Oj vad skolan har kommit i skymundan de senaste dagarna. Två föreläsningar har jag missat av två jäkligt konstiga anledningar. En obligatorisk workshop har jag lyckas slarva bort och fått en straffuppgift som ska skrivas. Workshop nummer två går imorgon så den ska jag faktiskt gå på och ta tag i saker och ting.
Det känns bara som att det mesta ligger i låg växel just nu och i och med all stress innan skolan drog igång med, hör och häpna, skolskit så känns det som att jag vill sakta ner nu och njuta av att det är så lugnt … problemet är att jag inte bara lägger i en låg växel, jag stannar oftast av vid sidan av vägen och tittar på när andra kör, när molnen skiftar form och regndropparna faller mot mitt ansikte.
Det är inte dumt att kunna njuta av livet i misären. Jag inser det att den famn som sårar en är den famn man mest längtar till. Det vill säga, i acceptansen av att vissa saker är som de är, att man känner sig ledsen över någonting som man egentligen inte kan förändra så kommer den där välbehövda och behagliga känslan över att ha kontroll. Så omfamna det jobbiga, jag lovar att det blir bättre och ger en perspektiv på allt fint man faktiskt har.
